lördag 20 februari 2010

Pizzaviner


Tre viner följs under ett antal dagar åt som sällskap till hämtpizzor, blöjbyten och allmän spädbarnskoma. Största gemensamma nämnaren är de alla kommer från Italien och på ett eller annat sätt har förgyllt vardagen under den senaste veckan.

La Tense Sassella har stötts och blötts i bloggosfären och av många utsetts till husvin numero uno. När italienska Patrik provade svallade debattvågorna höga angående La Tenses eventuella poporn och coca-cola attribut. Själv tyckte jag nog att dessa hölls i schack tämligen väl och att vinet på det stora hela är fantastiskt välgjort, och faktiskt slankt. Tjänar mängder på att stå öppet en dag eller två då syrorna blir lite piggare och tanninerna lite matvänligare.
Från anrika och prestigefulla Poderi Aldo Conterno hämtas nästa vin. Dolcetton Masante har växt i Bussiasluttningarna utanför Monforte d'Alba och vinifierats helt på stål. Om detta råder heller inget tvivel då man först doftar på vinet som har en bärfruktighet som knappast kunde åstadkommits/bibehållts med ek i spelet. Tydlig ton av krossade blåbär, svartpeppar och en rejäl munfull Listerine. Snälla tanniner förstås, och även syrorna är under kontroll. Ett trevligt vin som dock domineras lite väl mycket av sin bärighet idag. Ett par dagar i öppen flaska gör ingen större skillnad och jag vill hävda att detta kommer vara betydligt roligare med ett par års ytterligare lagring. Idag är Roagnas lilla söta ett roligare alternativ.
Denna Brunello di Montalcino inköptes på gården 2005 under ett spontant besök. Med tanke på de tveksamma lagringsförhållanden flaskan sedan dess har fått genomlida så kändes en snömoddig onsdag i slutet av februari som en utmärkt dag att pop the bottle.
Vinet är förvånansvärt tätt och blodrött nästan helt utan antydan till tegel eller rost. Stor doft av söta, fullmogna körsbär, Borkum Riff piptobak och läder. Smaken är närmast sötfruktig och båda syror och tanniner är klart snälla. Känns inte kokt eller övermoget, bara en smula atypiskt. Hade det serverats blint till mig hade gissningarna snarare fallit på grenache än på sangiovese. Med luft och tid stramas vinet upp och syrorna bättras på men sötfruktigheten består. Tredje dagen i halvöppen flaska är båda syror och tanniner klart bättre men nu har istället allt kraft och frukt i mittpartiet fallit bort. Mind you, detta är ett bra och korrekt vin men något överraskande och inte särskilt ursprungstypiskt. Den konspiratoriskt lagde hade nog undrat om Brunello verkligen var enda druva i denna cuvée.

/Erik

2 kommentarer:

  1. Mogen brunello och grenache har jag också snurrat ihop ett par gånger, jag tycker nog att vinet låter ganska typiskt på din beskrivning.
    Läckra pizzaviner på min ära.

    /Patrik

    SvaraRadera
  2. Du har säkert helt rätt Patrik, min Brunelloerfarenhet är alldeles för liten för hårda slutsatser. Jag baserar det nog mest på ett smakprov av gårdens -02 som var en betydligt glesare, tegelfärgad och i allmänhet kärvare upplevelse.
    /Erik

    SvaraRadera