2005 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis

Det kommer att dröja innan korken dras ur vår sista flaska 2005 Jadis. Om det någonsin sker. Inte för att den behöver ligga till sig, flaskan vi drack i lördags visade tydligt att drickfönstret var vidöppet. Nej, det verkar helt enkelt inte värt ansträngningen, inte ens för en härlig doft av salmiak, grillkol, plommon och grisurin. Eller för en vital smak med frisk och lite busig bärighet. Blir 50% carignan, 40% syrah och 10% grenache lika med 100% magsjuka sjunker slutbetyget bortom alla mätbara skalor.

Slump säger ni. Då var ni inte med och drack samma vin på Les Papilles förra hösten, och framförallt upplevde ni inte efterspelet påväg hem till hotellet i Marais eller den följande helvetesnatten. Då var vinet lite mer funkigt och mindre rent i frukten, men påföljden var otäckt lik helgens erfarenhet.

Kanske behöver min kropp svavel, eller har jag skapat en betingad reflex mot god mat och Didier Barral? Lärda läsare får gärna ge tips och förklaringsmodeller.

ps. Jag har knappt vågat läsa, men för er som törs provade Finare Vinare Barrals nollsjuor i helgen. ds.

Pizzaviner

Tre viner följs under ett antal dagar åt som sällskap till hämtpizzor, blöjbyten och allmän spädbarnskoma. Största gemensamma nämnaren är de alla kommer från Italien och på ett eller annat sätt har förgyllt vardagen under den senaste veckan.

La Tense Sassella har stötts och blötts i bloggosfären och av många utsetts till husvin numero uno. När italienska Patrik provade svallade debattvågorna höga angående La Tenses eventuella poporn och coca-cola attribut. Själv tyckte jag nog att dessa hölls i schack tämligen väl och att vinet på det stora hela är fantastiskt välgjort, och faktiskt slankt. Tjänar mängder på att stå öppet en dag eller två då syrorna blir lite piggare och tanninerna lite matvänligare.
Från anrika och prestigefulla Poderi Aldo Conterno hämtas nästa vin. Dolcetton Masante har växt i Bussiasluttningarna utanför Monforte d'Alba och vinifierats helt på stål. Om detta råder heller inget tvivel då man först doftar på vinet som har en bärfruktighet som knappast kunde åstadkommits/bibehållts med ek i spelet. Tydlig ton av krossade blåbär, svartpeppar och en rejäl munfull Listerine. Snälla tanniner förstås, och även syrorna är under kontroll. Ett trevligt vin som dock domineras lite väl mycket av sin bärighet idag. Ett par dagar i öppen flaska gör ingen större skillnad och jag vill hävda att detta kommer vara betydligt roligare med ett par års ytterligare lagring. Idag är Roagnas lilla söta ett roligare alternativ.
Denna Brunello di Montalcino inköptes på gården 2005 under ett spontant besök. Med tanke på de tveksamma lagringsförhållanden flaskan sedan dess har fått genomlida så kändes en snömoddig onsdag i slutet av februari som en utmärkt dag att pop the bottle.
Vinet är förvånansvärt tätt och blodrött nästan helt utan antydan till tegel eller rost. Stor doft av söta, fullmogna körsbär, Borkum Riff piptobak och läder. Smaken är närmast sötfruktig och båda syror och tanniner är klart snälla. Känns inte kokt eller övermoget, bara en smula atypiskt. Hade det serverats blint till mig hade gissningarna snarare fallit på grenache än på sangiovese. Med luft och tid stramas vinet upp och syrorna bättras på men sötfruktigheten består. Tredje dagen i halvöppen flaska är båda syror och tanniner klart bättre men nu har istället allt kraft och frukt i mittpartiet fallit bort. Mind you, detta är ett bra och korrekt vin men något överraskande och inte särskilt ursprungstypiskt. Den konspiratoriskt lagde hade nog undrat om Brunello verkligen var enda druva i denna cuvée.

/Erik

2006 Castello di Fonterutoli

Förpackningsdiskussioner i all ära, innehållet och möjligtvis volymen är det vi finner intressant. Treliterspåsar har sina praktiska fördelar menar vissa, halvflaskor i glas ännu större hävdar vi. Såvida man inte ska frysa in kanelbullar kan tilläggas. Visst förlorar man kanske lagringsfärdigheter i halvflaskan, men snabbmognad och halverad promillehalt till knappt 51 procent av priset måste ändå ses som vinnande argument. Castello di Fonterutoli hör till den seriösare skaran viner man finner i detta praktiska och måttliga format. Mazzei är firman som ligger bakom och till detta vin hämtas Sangiovese och Cabernet Sauvignon (90/10) från de tre vingårdarna Siepi, Fonterutoli och Belvedere.

Den nya årgången är tät av färgpigment, mörkblått nästan svart mot det röda. Doften är inledningsvis återhållsam och behöver tid för att öppna sig. Jord och kaffe ligger överst ihop med en hyvlad ekplanka, plommon finns i bakgrunden och blomster i det finstilta. Det skitiga anslaget ropar Chianti och trävirket avslöjar uppväxtförhållandet – 16 till 18 månader på franska barriquer, 70 procent nya och samtliga sannolikt skapligt rostade. Munkänslan är tät och innehållet verkar vara hårt packat och väl inslutet. Bären är mörka och chokladen de är doppade i likaså. Man får också brottas lite med spatelfobin, eller skräcken för torra glasspinnar om man så vill. Sträva tanniner krullar tungan och gläder oss som gillar motståndet. Den ungdomliga attityden i frukten blir en skön motvikt till de mörka och sträva och de exemplariskt friska syrorna lättar upp helhetsintrycket avsevärt. Det här blir det fler smakprov av och naturligtvis är vi spända av förväntan vad årsbarnet från Barone Ricasoli kan leverera. 96 poäng från Winespectator och en femteplats på deras årsbästalista talar för en stark sparringpartner. På halvflaska såklart!