P och Å kommer på besök med stilla samvaro och kabinettsippande i åtanke. Jag smider dock andra planer och frågar om man kan få erbjuda ett rött vin istället. Intresset för kvällens vin var stort på mellansläppet för ett par veckor sedan och de 12 (?) flaskor som tilldelats Göteborg gick åt snabbare än ett rykande färskt Gotlandsbröd i en sovjetisk brödkö. För min egen del var inköpet en del förhoppning om kunskapsbreddande i genren kavlitetsshiraz från nya världen och förstås en del att få dricka ett moget vin från vad som tydligen är the best vintage in living memory. En av förhoppningarna upfylldes, en kom på skam. Formalian säger att vinet kommer från gamla lågavkastade stockar från topplägen i Barossa, varav Stonewell anses vara det främsta, och har sedan både jästs och lagrats på ny fransk och amerikansk ek i 20 månader.
Direkt ner i glaset har vinet ett utseende av vad jag föreställer mig att blodfläckad tjära ser ut som. Tätt är inte ens förnamnet. Tidens tand tycks inte tagit något större bett i denna palett. Doften öppnar rejält rökigt, först lägereld för att sedan svänga mot välrökt sidfläsk. Exkursionen i charkdisken fortsätter sedan bort mot det råa köttet innan vi går ut till baksidan av affären där högvis av utrangerade, övermogna plommon och körsbär ligger och förmultnar. Längre ner i gränden står en gammal dam och tvättar bort ett lite sjavigt nagellack med en rejäl dos aceton. Även utan lätt krystade metaforer så är det svårt att komma ifrån att man gärna låter fantasin vandra när snoken kommer i närheten av detta vin, sniffylicious!
I munnen är det första som slår en de fantastiskt vitala, och läskande syror med en fantastisk längd. Nota bene att det inte är ungbusig Barbera vi pratar om, men med ett bagage av fördomar om australiensisk Shiraz sålåg förväntningarna någonstans i höjd med flytande björnsbärssylt. Tanninerna är, i brist på ett bättre ord, något volatila. Aldrig särskilt framträdande men de pendlar mellan välintegrerade och ickeeexisterande. Detta får dock troligen tillskrivas den något omilda behandligen mellan flaska glas och karaff. En liten läskande järnig ton finns i bakgrunden som uppskattas. Som P konstaterar är det den fantastiska strukturen i detta vin som är dess verkliga storhet. De enskilda komponenterna får stå tillbaka för en stor och välkomponerad helhet. Blint prickar P kontinent och druva, men slirar ungefär ett decennium på årgången.
Nå, saldot på erfarenhetskontot fylldes utan tvivel med flera decimaler, således var det förhoppningen om ett moget vin som kom på skam. Sanning att säga kunde inte heller jag utifrån min bristfälliga erfarenhet inte finna en enda sekundär arom i detta vin. Möjligen var tanninerna mer närvarande när vinet var yngre men nu var det ju inte tanniner jag var på jakt efter. Nästa flaska öppnas inte på denna sida 2015. 2002 och 2003 finns i BS och kan med reservation för årgångsvariation varmt rekommenderas.
/E
Direkt ner i glaset har vinet ett utseende av vad jag föreställer mig att blodfläckad tjära ser ut som. Tätt är inte ens förnamnet. Tidens tand tycks inte tagit något större bett i denna palett. Doften öppnar rejält rökigt, först lägereld för att sedan svänga mot välrökt sidfläsk. Exkursionen i charkdisken fortsätter sedan bort mot det råa köttet innan vi går ut till baksidan av affären där högvis av utrangerade, övermogna plommon och körsbär ligger och förmultnar. Längre ner i gränden står en gammal dam och tvättar bort ett lite sjavigt nagellack med en rejäl dos aceton. Även utan lätt krystade metaforer så är det svårt att komma ifrån att man gärna låter fantasin vandra när snoken kommer i närheten av detta vin, sniffylicious!
I munnen är det första som slår en de fantastiskt vitala, och läskande syror med en fantastisk längd. Nota bene att det inte är ungbusig Barbera vi pratar om, men med ett bagage av fördomar om australiensisk Shiraz sålåg förväntningarna någonstans i höjd med flytande björnsbärssylt. Tanninerna är, i brist på ett bättre ord, något volatila. Aldrig särskilt framträdande men de pendlar mellan välintegrerade och ickeeexisterande. Detta får dock troligen tillskrivas den något omilda behandligen mellan flaska glas och karaff. En liten läskande järnig ton finns i bakgrunden som uppskattas. Som P konstaterar är det den fantastiska strukturen i detta vin som är dess verkliga storhet. De enskilda komponenterna får stå tillbaka för en stor och välkomponerad helhet. Blint prickar P kontinent och druva, men slirar ungefär ett decennium på årgången.
Nå, saldot på erfarenhetskontot fylldes utan tvivel med flera decimaler, således var det förhoppningen om ett moget vin som kom på skam. Sanning att säga kunde inte heller jag utifrån min bristfälliga erfarenhet inte finna en enda sekundär arom i detta vin. Möjligen var tanninerna mer närvarande när vinet var yngre men nu var det ju inte tanniner jag var på jakt efter. Nästa flaska öppnas inte på denna sida 2015. 2002 och 2003 finns i BS och kan med reservation för årgångsvariation varmt rekommenderas.
/E
